Related Paintings of Jean Baptiste Camille Corot :. | Avignon from the West | Hagar in the Wilderness | Chartres Cathedral | Portrait of Laurent-Denis Sennegon | The Bridge at Nantes |
Related Artists:
Juan Gris
1887-1927 Born in Madrid, he studied mechanical drawing at the Escuela de Artes y Manufacturas in Madrid from 1902 to 1904, during which time he contributed drawings to local periodicals. From 1904 to 1905 he studied painting with the academic artist Jose Maria Carbonero. In 1906 he moved to Paris and became friends with Henri Matisse, Georges Braque, Fernand Leger, and in 1915 he was painted by his friend, Amedeo Modigliani. In Paris, Gris followed the lead of another friend and fellow countryman, Pablo Picasso. His portrait of Picasso in 1912 is a significant early Cubist painting done by a painter other than Picasso or Georges Braque. (Although he regarded Picasso as a teacher, Gertrude Stein acknowledged that Gris "was the one person that Picasso would have willingly wiped off the map.") Portrait of Picasso, 1912, The Art Institute of Chicago.Although he submitted darkly humorous illustrations to journals such as Le Rire, L'assiette au beurre, Le Charivari, and Le Cri de Paris, Gris began to paint seriously in 1910. By 1912 he had developed a personal Cubist style. At first Gris painted in the analytic style of Cubism, but after 1913 he began his conversion to synthetic Cubism, of which he became a steadfast interpreter, with extensive use of papier coll??. Unlike Picasso and Braque, whose Cubist works were monochromatic, Gris painted with bright harmonious colors in daring, novel combinations in the manner of his friend Matisse. In 1924, he first designed ballet sets and costumes for Sergei Diaghilev and the famous Ballets Russes. Gris articulated most of his aesthetic theories during 1924 and 1925. He delivered his definitive lecture, Des possibilit??s de la peinture, at the Sorbonne in 1924. Major Gris exhibitions took place at the Galerie Simon in Paris and the Galerie Flechtheim in Berlin in 1923, and at the Galerie Flechtheim in D??sseldorf in 1925. He died in Boulogne-sur-Seine (Paris) in the spring of 1927 at the age of forty, leaving a wife, Josette, and a son, Georges.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Peter Birmann
Swiss, 1758-1844,He began his career as a portrait painter in Basle and Pruntrut but in 1775 moved to Berne, where he took up landscape painting. From 1777 to 1781 he worked with Johann Ludwig Aberli and was also a colour-printer with the publisher Abraham Wagner (1734-82). In 1781 he went to Rome, where he remained for ten years working for Louis Ducros and for Giovanni Volpato. While in Rome he painted landscapes in watercolour and drew in bistre, using a soft brush and making little use of the pen. He also sketched in the Alban Hills, being particularly attracted to the waterfalls at Tivoli and Terni. He became a member of Goethe's circle in Rome, and, under the influence of its members, he adopted Claude as his model. His watercolours and bistre drawings, enlivened by Greco-Roman or contemporary staffage, became more tranquil, more classical in style and increasingly strengthened with pen outlines. In 1792 he returned to Basle to teach. He soon became an art dealer, opened his own shop and set up his own publishing house, and in 1802 he printed his best-known work, a series of aquatints of Voyage pittoresque de Basle ? Bienne par les vallons de Mottiers-Grandval. From 1802 to 1804 he showed at the annual exhibitions of the K?nstlergesellschaft in Zurich, and in 1804 and 1810 in Berne he exhibited work in oils, a medium that was becoming increasingly important for him. In 1805 he was commissioned by the publishing house of Artaria & Co. in Vienna to sketch the scenery in the region of the north Italian lakes. For the next 30 years he continued to paint and draw, but after 1834 he tended to repeat the locales and compositions of his earlier landscapes.